Ellen

Jag är en tjugofemårig tjej (känner mig dock som en tant) med alldeles för mycket på gång, och med huvudet fullt av tankar och idéer kring det mesta på jorden, men så klart mest hästar och allt vad hästar innebär. Jag kan varenda kallblodsannons på internet, och läser ATL regelbundet. Bara det säger väl en hel del?

Jag är uppvuxen på en bondgård någon mil härifrån. Mina föräldrar bedriver jordbruk med köttdjursproduktion och lite skogsbruk och det enda som egentligen saknades mig som liten var en egen häst, en sådan där Emil i Lönneberga-häst. Annars var allt nästintill perfekt!

När jag var 12 år blev jag allvarligt sjuk i cancer och då om någon gång behövde jag något att se fram emot, något extra att kämpa för. Jag blev lovad en häst, en alldeles egen häst som var det jag önskat mig mest i hela världen så länge jag kunde minnas! Kanske var det det löftet som fick mig att inte tappa modet och inte sluta kämpa?

Efter ca 1,5 år och en riktigt tuff tid blev jag otroligt nog "frisk" och två månader efter avslutad behandling började jag leta häst och i min tredje friska månad så köpte mormor och morfar min drömhäst Aurora, ett nordsvenskt brukssto på tre år med en hel massa egen vilja och bus för sig. Med henne hemma på gården var jag världens lyckligaste unge och jag jobbade timmavis med denna häst var dag. Hon fick mig att vilja så himla mycket och vi gjorde allt tillsammans.

Framöver lade jag otaliga timmar på att lära mig om hästen och dess beteende, och min största idol var Monty Roberts. Jag läste extra mycket om kallblodraserna, vilka var de som fascinerade mig mest. En Shire var drömhästen, men de var ju så dyra.

Sommaren 2008 träffade jag Lenny, och plötsligt fick mitt liv ännu en nystart. Jag vågade tänka i banor jag bara föst bort tanken på tidigare. Jag fortsatte efter det Naturvetenskapliga programmet på gymnasiet att studera till miljö- och hälsoskyddsinspektör. Det tog inte alltför lång tid innan jag insåg att det aldrig skulle funka. Det var inte jag att sitta inne på ett kontor och springa och ta vattenprov. Det skulle jag aldrig må bra av. Nej, så fick det ju inte sluta. Jag tog ett sabbatsår och började planera vad jag egentligen vill göra, på riktigt. Inte vad som var vettigast och säkrast så som jag alltid tänkt annars, inte vad folk förväntar sig. Nej, nu skulle jag måla upp drömvärlden och börja bearbeta de tankar jag hade. Nu skulle jag försöka skapa mig ett liv där jag skulle trivas och må bra, vilket för mig har blivit otroligt viktigt efter allt jag genomgått. Redan har jag haft flera bakslag där hälsan sagt ifrån, dock inte på grund av det här hemma, utan på grund av jobb jag haft borta och nyuppkomna problem i samband med min tidigare diagnos. Tack och lov har jag då haft mina hästar, som har fått mig att hålla igång kroppen och inte minst fått mig att inte tappa viljan och lusten att leva livet.

Resultatet av det vi gör är allt annat än klart, och lär inte heller så bli på ett antal år. Dock har jag påbörjat sakta, och som ni ser är vi några på gården nu! Vi ser verkligen fram emot vad framtiden har att ge och vi hoppas att Ni vill följa oss i alla våra projekt! Livet har mycket att ge, det gåller bara att orka ta vara på det.